Stora Sjöfallet blev turistmagnet tidigt. Redan 1890 anlade Svenska Turistföreningen (STF) en stuga vid Stora Sjöfallet och 1909 skapades Sveriges första nationalpark runt Stora Sjöfallet. Folk kom i allt stridare strömmar och 1914 anordnade STF regelbunden motorbåtstrafik över sjöarna upp till Stora Sjöfallet. Men bara tio år efter naturreservatets tillblivelse, 1919, anlades ett regleringsmagasin inom det skyddade området för Porjus kraftstation, den s.k. Suorvadammen, som skulle ligga norr om fallet.

Dammbygget var ingen lätt uppgift. STF:s motorbåtstrafik till trots var det svårt att färdas i denna vildmark där det helt saknades vägar; avståndet mellan närmaste tätort och den tänkta dammplatsen var ca 11 mil. Nu skulle tonvis med cement och armeringsjärn forslas dit. Lösningen låg i de tre stora långsträckta sjöar (Stora Lulevatten, Langas och Kårtjejaure) som förband Suorva med Luleluspen, den plats som låg närmast Inlandsbanan. Det effektivaste sättet att frakta materialet sommartid var med järnväg till Luleluspen, där en omlastningsplats anlades, och därifrån med pråmar och båt sjövägen. Vintertid kunde man köra med hästforor från Porjus genom skogen och efter utefter sjöarna till Suorva. Beroende på väderförhållandena kunde den senare färden ta allt mellan 4-8 dagar tur och retur.

Men det hade alltid funnits ett problem med vattentransporten också för STF. Sjöarna låg inte i nivå med varandra. I söder förhindrade Jaurekaskaforsen direkt förbindelse mellan dem och i norr Stora Sjöfallet. Fjällvandrarna hade i alla tider tagit sig förbi dem till fots, men tiotusentals ton tungt byggnadsmaterial kunde inte gärna bäras i kontar på ryggen.