Naturhindren övervanns till slut genom att man byggde ett par smalspåriga järnvägar, s.k. Decauvillebanor, över mårkorna, de landtungor som låg invid forsarna och fallen. Båda hade en spårvidd på 600 mm. Den vid Stora Sjöfallet blev 1,6 km lång och den vid Jaurekaska 1,2 km.

Senare exploatering av Stora Sjöfallet medförde att den järnvägen byggdes om på 1950-talet. Sjöfallsspåret revs så sent som på 1980-talet. Järnvägen vid Jaurekaska kom däremot att bevaras intakt i ursprungligt skick eftersom platsen var övergiven. Det innebär att Jaurekaskabanan är ett unikt industriminne i sin art.